Härjedalens Fjällmuseum

Norskluva

Denna bindmössa har norskt ursprung, de kallades för örluvor eller rent av norskluvor. Detta mode höll sig här i århundraden. Förr var bindmössan eller hättan, som den också kallas, ett måste. Det var nämligen skamligt av en kvinna att inte dölja sitt hår. Håret ansågs alltför förföriskt.

För att skyla håret användes aldrig hättan utan ett stycke som lades på huvudet, så att hårfästet täcktes. Stycket var ofta vävt av blekt lin och stärktes för att hålla formen. Så småningom försågs dessa stycken med en spets i framkanten. På senare tid har stycket blivit mer av en dekoration än att fylla det ursprungliga syftet. Idag ser man oftast stycken av trädd tyll eller breda knypplade spetsar som fästs vid bindmössan.

De färggranna mössorna användes ursprungligen av de ogifta. Efter bröllopet var det den svarta mössan som gällde. Samernas tjurrietjohpe användes enligt samma princip, kulört färg för ogifta och svart för gifta kvinnor. Seden var i bruk ända in på 1850- talet i västra Härjedalen.
 
Men med tiden kom alltså broderade och färgade mössor också att användas av gifta kvinnor. Turligt nog var bindmössan ofta prydd med en vacker sidenrosett baktill som kunde användas för att markera civilstånd. Enligt berättelser från Härjedalen lät den ogifta kvinnan banden från rosetten på sin bindmössa hänga ner över ryggen. När hon gift sig klipptes banden av så att bara rosetten i nacken blev kvar.

Örluvan ovan är inropad på aktion i Tännäs runt sekelskiftet och så sent som 1894 användes dessa röda mössor fortfarande i Brekenbygden och trakterna kring Röros.  Detta enligt Erik Fundin som tillägger att "det måste erkännas att de norske piger ene meget smuckke i dessa lufor, då de eljest äro pyntade."