Härjedalens Fjällmuseum

Patron Farups gevär

Vapnet är ett kaliber 15. kulgevär tillverkat av L. Eriksen i Christiania märkt STAAL och dess ägare kom att påverka Härjedalen och Jämtland på gott och ont. William Farup anlände 1855 som disponent till Ljusnedals bruk. Några år senare var bruket hans. Patron Farup var en självmedveten och stridbar person. Han stred mot både torpare och renägare för att stärka sina intressen. Men han var också en föregångsman för traktens jordbruk och drev frågor viktiga för Härjedalen som riksdagsman.

Istället för bruksdriften valde han andra näringar, boskap med tillhörande mejerihantering och skogsbruk. Tack vare skogskonjunkturen var stora pengar i omlopp vid denna tid. Kapitalet omsattes flitigt i renar. Djuren sköttes oftast av samer, som nu föll offer för samvetslösa investerare. Brukstorpare hade varken råd eller areal för renskötsel men många bönder skaffade sig hjordar. Antalet renar exploderade, snart ägde de bofasta lika många eller fler djur än samerna. Skötseln blev eftersatt och renarna förvildades. Detta kolliderade med Farups storskaliga mejeridrift som innefattade ca 450 kor.

Till ytan sett var detta Sveriges största lantbruk och mejeriet var länets första. Problemet var från början fodertillgången och detta ställdes på sin spetts när antalet renar ökat lavinartat. Farup drev otaliga rättsprocesser mot samer och renägande bönder. Han vägrade erkänna sedvanerätten på Ljusnedals ägor.

På brukets ägor sköts ett stort antal renar under vintrarna runt 1890. Farup pekades ut som anstiftaren till tjyvskyttet. Trotts att inga bevis lades fram fick han opinionen mot sig efter en nationell pressfejd. Denna sk kulturkamp engagerade både politiker, författare, journalister och konstnärer. Efter Farups död 1892 blev hela Ljusnedals egendom renbetesland. Ickesamer förbjöds också att äga renar bara några år senare.
  
Sonen Jens Farup fick vapnet vid bodelningen och tog det till Värmland. Där det nästan kom att konfiskeras av kronofogden. Orsaken var att Jens gick i konkurs tillsammans med Värmlandsbanken efter flera misslyckade skogsaffärer. Turligt nog ryckte hans vänner in och räddade bohaget med häst och vagn natten före utmätningen. Tack vare detta kunde vapnet fortsätta i släkten för att två generationsskiften senare åter vara tillbaka i västra Härjedalen.