Härjedalens Fjällmuseum

Vivallen-smycket

I nordvästra Härjedalen, längst ned på en fjällsluttning, ligger ännu fäboden Vivallen i lä för västvindarna. Platsen har fått stor betydelse för förståelsen av samernas tidiga historia och kulturmöten i Nordeuropa.

I samband med bygget av en liten gård på Vivallen upptäcktes 1909 ett tjugotal gravar, som grävdes ut 1913 och åren 1985-87. De omsorgsfullt iordningställda gravarna, som låg intill varandra utan synliga markeringar över jord, rymde kvarlevorna av både barn och vuxna. De döda har i huvudsak begravts på sidan, tätt lindade i näver och med många personliga tillhörigheter, ett samiskt begravningsskick. Undersökningarna av skeletten har visat att de döda haft samiskt respektive nordiskt ursprung. I närheten av gravplatsen hittades på 1980-talet också en boplats, med resterna av torvkåtor, och djurben. Undersökningarna visar sammantaget att här en gång funnits en samisk boplats, som var i bruk under några hundra år, från vikingatid till tidig medeltid. Fynden pekar på att här har bott en mindre grupp välbärgade samer, som har haft intensiva kontakter med det nordiska samhället. Männens gravar har haft det rikaste innehållet, men intressant nog tycks man ha ägnat barnens gravar större omsorg än vad som var vanligt i det nordiska samhället. Namnet på fäboden betyder ”vide-vallen.” Platsens samiska namn vid tiden för den gamla boplatsen är inte känd.

Den rikligast utrustade graven (”grav nr 9”) på Vivallen tillhörde en person som gravlades vid 1100-talets slut. Det rätt välbevarade skelettet visar att den döde var en man i 50-årsåldern, men föremålen i graven talar delvis om något annat. Personen var vid begravningen iklädd plagg av både finare och grövre ylle men också en linnesärk med nederkanten på ärmarna kantade med silverbroscherade brickband i blått och rött, ett plagg av det slag som hörde till den nordiska kvinnodräkten – men plaggen hölls ihop av en verklig statuspryl bland nordiska män, ett bronsbeslaget bälte av en typ som var populär ända från Kiev till Birka. Till de kvinnliga attributen i graven hörde även en liten kniv med skaft omlindat med silvertråd, ett nålhus för sybehör och ett halsband med uppemot 40 glaspärlor.

Graven tolkades därför länge som en kvinnograv. Idag bedöms graven ha tillhört en nåjd, en schaman. Gränsöverskridandet tillhör i många fall schamanens väsen, och den dubbla könstillhörigheten ansågs kunna ge särskilda krafter.

Människorna i personens närhet har lagt ned omsorg på begravningen, som skett i kretsen av de övriga avlidna. Av det bör man kunna dra slutsatsen att personen, som alltså kanske var en nåjd, har omfattats av samhällets gemenskap, och kanske har haft en ledande funktion.

I samma grav återfanns också ett litet blomformigt silverspänne, det s k Vivallensmycket. Av allt att döma var det redan gammalt vid begravningen. Av små fragment på nålen visar att det har burits på ett ylletyg. Det är bl a prytt med tvinnade s k filigrantrådar och är försett med både nålhållare och upphängningsögla. Det har troligen tillverkats någonstans i nordvästra Europa, och kan ha nått ägaren via Norge. I de områden där den här typen av smycken tillverkades hörde de till kvinnodräkten.

Under 70 år betecknades nåjdens grav som en kvinnograv, med utgångspunkt i hur man tidigare såg på gravgåvorna. På liknande sätt tolkades hela Vivallen lika länge som en boplats för en nordisk befolkning. Man kan hävda att önskemålet om att det skulle förhålla sig på just det sättet var mycket starkt, från framförallt svenskt forskarhåll. En könsöverskridare i en samisk grav med rika nordiska gravgåvor passade inte in i föreställningarna om hur forntiden ”borde” vara. När de nya utgrävningarna 1985-87 visade att platsen har samiskt ursprung, möttes forskningsresultaten länge med både skepsis och ifrågasättanden.

De unika förhållandena kring grav nr 9 beskrivs efter 1980-talet i ett par betydelsefulla skrifter. Men det tycks ändå som om ingen forskare ännu särskilt har tagit sig an platsens frågeställningar kring t ex gränsöverskridande könsidentitet och schamanism. Sedan 1980-talet har det nog generellt sett varit vanligast att den begravda personen omnämns som man (i stället för tidigare kvinna), och det är nog också så som graven nu är känd för allmänheten, dvs som en mansgrav. I Fjällmuseets egen basutställning finns graven inte omnämnd alls, något som vi önskar rätta till.

Fjällmuseet har 2015 startat projektet Arkiv Q, som bedrivs för att inkludera nya grupper i museets utställningar och för att på olika sätt synliggöra frågeställningar som inte lyfts fram som en del av Härjedalens historia och samtid.

Det s k Vivallen-smycket tillhör idag Historiska museet i Stockholm, där det också är utställt tillsammans med andra föremål från graven. Fjällmuseet i Funäsdalen saluför fint utförda kopior av smycket, tillverkade av Bengt Hallbergs Guldsmeds AB i Köping.

Text: Ola Hanneryd, Härjedalens Fjällmuseum AB

Det s k Vivallen-smycket i silver, funnet i en grav från slutet av 1100-talet. Graven förmodas ha varit tillhört en nåjd. Foto Yliali Asp, Statens historiska museum.

Vivallen vid tiden för den första arkeologiska utgrävningen 1913. Foto Gustaf Hallström, Riksantikvarieämbetet.

Halsband av glaspärlor från nåjdens grav. Foto Yliali Asp, Statens historiska museum.

Källor:

- Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Red. Inger Zachrisson. Statens historiska museum 1997.

- Samisk-nordiska kontakter under järnåldern - i dräkt och personliga tillhörigheter. Inger Zachrisson. Ingår i Samer som "de andra", samer om "de andra". Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Red. Else Mundal & Håkan Rydving. Umeå universitet 2010.

Projekt Arkiv Q:s medfinansiärer.

Öppettider

Öppettider:  
9 okt - 15 dec
Museet:
- mån-fre kl 10.00-16.00
Café Gästis:
- stängt

16 dec - 30 april
Museet:
- varje dag kl 10.00-17.00
Café Gästis:
- varje dag kl 11.00-17.00
________________________
För turistbyråns aktuella öppettider klicka
>>>>HÄRlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster