2018-11-02 08.00

Kommunens stipendium tog Lisa till Paris för praktik

Lisa Thomsson från Funäsdalen studerar till förskollärare i Sundsvall. Förra året fick hon ett stipendium för lärarstudenter av Härjedalens kommun. Hon använder sina stipendiepengar till att göra praktik på en förskola i Paris. Här kommer hennes reserapport om livet och praktiken på svenska förskolan i Paris.

Jag tyckte Sveg var stort

När jag satt i taxin från flygplatsen Charles de Gaulle in till Paris tänkte jag vad fan har har gett mig in på. Jag tyckte Sveg var stort när jag flyttade dit som sextonåring. Det här stället är bra mycket större än Sveg. Nu ska jag vara ensam i Paris i sex veckor. Det är 1 644 kilometer hem till Funäsdalen och det är exakt så långt utanför min comfort zone jag är.

Gissa om parisarna tittade snett

Jag trillade rakt ner i modeveckan och gissa om parisarna tittade snett på mig när jag gick till förskolan i Lundhagsbyxor och gummistövlar. Det är inte ens ett par trendiga hunterstövlar eller liknande utan ett par rejäla och fotriktiga som man också kan gå över med miltals av myrbärsmyr med. Dessutom hade jag packat för oktober i Härjedalen, det vill säga svinvarma kläder i fall det kommer snö. Bara så att ni vet så snöar det inte i Paris i oktober. Det är 20 grader varmt. Lämna alltså ullunderställen hemma om ni ska hit.

Tack Anita för att du försökte

Paris är en märklig stad och ännu märkligare är de som bor här. Sällan eller aldrig har jag blivit så utskälld - alltså jag får skäll ett par gånger om dagen. Ibland för att jag går fel på trottoaren (där jag kommer ifrån finns det knappt trottoar hur fan ska man veta?). Tar fel påse till äpplena i mataffären eller går för långsamt. Oftast är det för att jag går för långsamt. Eller åtminstone tror jag det, jag kan inte franska vilket också genererar otroligt mycket skäll. Av det Anita försökte banka in på fransklektionerna på gymnastiet återstår bara ett fåtal fraser bland annat ”jag är mycket trött” och lägg bort mobiltelefonen” det kommer man inte långt med. Men tack Anita för att du försökte! 

Bor i ett dockskåp

Men vad gör jag då här - jo, förra året fick jag något märkligt infall att jag skulle utmana mig själv för att kunna växa som människa eller något sånt och bestämde mig för att göra utlandspraktik. Så nu är jag sex veckor på svenska förskolan i Paris. För mitt lärarstipendium har jag lyckats hyra mig en studio (franskt ord för lägenhet i miniatyr, tänk dockskåp) på sjätte våningen med toalett i korridoren. Jag har ändå efter att ha frågat runt förstått att jag bor väldigt bra, med parismått mätt alltså.

Så här ska föreskoleverksamhet drivas

Förskolan där jag gör min praktik är helt fantastisk. Elva barn i en grupp med två pedagoger och en fransklärare flera timmar under dagen. Dagarna för barnen är mellan 9 och15 och för pedagogerna finns mycket tid för planering. Min första reflektion var att så här ska förskoleverksamhet drivas. Trots det förstår jag att vi i Sverige har lång väg dit, alla föräldrar kan inte lämna klockan nio och hämta tre och knappast de flesta har råd med barnflicka som här men vilken otrolig lärmiljö det går att skapa med dessa förutsättningar.

Det går att ta härjedalingen ur Härjedalen men inte Härjedalen ur härjedalingen

Trots att mycket här skiljer sig från hemma så är inte allt dåligt. Fransmän äter till exempel efterrätt varje dag, genialt tycker jag. Jag har också märkt att de inte är så olika mig, de flesta är korta, har ett hetsigt temperament och gillar ost och kaffe. Precis som jag. Kanske håller jag på att acklimatisera mig - eller vad är det man säger, det går att ta härjedalingen ur Härjedalen (fast bara med tvång) men inte Härjedalen ur härjedalingen.

Så jag säger bara Paris lycka till med att få av mina tjockstumpor, det får vara hur varmt det vill men i oktober har man stickade strumpor i stövlar oavsett väder. Au revoir och merci Härjedalens kommun och lärarstipentet som gjort detta möjligt.

Lisa Thomsson
Lärarstudent på praktik i Paris oktober och halva november

Sidinformation

Sidan uppdaterad 2018-11-02 08.00
av Åsa Evertsdotter